Ett slag för verkligheten (vänligen läs allt eller inget)

Jag vill slå ett stort slag för den så beryktade verkligheten. Kan inte låta bli att på fullkomligt mänsklig basis ibland undra vad det är som egentligen räknas. 

När det går veckor och månader utan att man hör något från vissa - varför har man då dem alls på facebook egentligen? Vad är det då man vill uppnå? Samma sak gäller msn och all annan kommunikativ skitdynga. Vad ska man göra för att samla en massa kommentarer och tummen upp? Ska man verkligen behöva skryta med hur aspackad man varit och visa pattarna i alla väderstreck eller vaddå? Vem bryr sig om konceptet "insidan räknas" nowdays? Seriöst. Märk väl här att jag inte är ute efter att försöka fiska efter beröm om hur unik jag är som låter bli - för det tvore lögn. Jag har minsann också min del i det hela. Visst har väl jag fyllt facebook med - i några människors ögon - helt onödiga statusuppdateringar och nog har väl jag till och från publicerat fotografier av diverse skum rang - så visst - sure - jag har min del i detta as well. Med handen på hjärtat kan dock jag säga att jag vet med mig de som är många herrans gånger värre. Om det är någon här som faktiskt ärligt har läst igenom gällande avtal på facebook så vet ni om att de bilder som publiceras inte längre i lagens namn ägs av er. De har facebook copyright på. Faktiskt. Ser du som läser detta mig som en vän kommer du heller inte behövar ifrågasätta huruvuda detta är sant eller ej. Men tro mig - så är det! 

Ett talesätt man kan ta till sig och tänka lite på är orden "Säg vad du menar och mena det du säger"(likvärdigt med att göra det man menar så man kan stå för vad man sagt och gjort). En gång i världen hade jag ett par hundra kontakter på msn. Nu har jag 12. Ungefär det samma gällde facebook (fast aldrig så många) och ungefär samma rensning gjordes. 

Jag kan inte tala för någon annan än mig själv och jag undrar ofta vad för glädje det skulle fylla i mig om jag likt majoriteten i min så kallade vännerlista kunde uppvisa flera hundra vänner. Vem bryr sig om ifall man på en fest råkat träffa sin kompis systers tremännings exkilles grannes mormors barnbarns flickväns kusin och därmed helt på studs tror sig vara superbundis med denne precis som 500 andra på facebook som man bara träffat en gång eller rent av aldrig träffat. 

Vad vinner man på att slicka röv så till den milda grad att man till sin ene vän säger att man tar parti för denne när osämja i ett eller annat led uppstått samtidigt som man dagarna efter väljer att leka superdupermegabundis med denne gemensamme "ovän" på facebook, msn, bilddagboken, twitter eller inte fan vet jag - nånting - vad som helst. 

Jag vill som sagt slå ett slag för verkligheten. Ni vet den där omtalade idyllen som nästan gått toch blivit en hörsägen. Ett ord man inte längre känner till medan man ruttnar bort framför sina datorer, tv-apparater, mobiler och annat. Vad trevligt det vore om fler än jag faktiskt kunde få för sig att sålla lite bland vännerna och fundera på vad för funktion de fyller i era liv eller vad för funktion å andra sidan ni fyller i deras. Mina sannaste vänner kan jag räkna på en hand eller två. Min familj känner jag tyvärr inte så väl längre och ibland funderar jag på vad som hände. I den klass jag nu går i är alla hemskt supertrevliga. I de klasser jag gått i alla år tidigare har jag haft en eller inte en enda vän. 

Räknas insidan eller är det bara ren och skär bullshit som någon i samma fulhetsgrad som mig själv skapat i hopp om en lite finare värld? (Nej jag menar inte att jag är fulful utan känner bara ett visst behov av att vara en smula övertydlig för att klämma fram min poäng!) 

Är det perhaps någon mer än jag här ute som faktiskt också är äckligt trött på alla blunda-halvt-på-bilden-så-du-ser-jättefull-ut-bilder, eller alla dra-ned-linnet-till-knäna-så-man-ser-pattarna-liiite-mer-bilder, eller kanske snälla-vem-som-helst-fota-och-tagga-mig-utan-att-det-ser-tillgjort-ut-bilder eller varför inte alla dessa statusuppdateringar i stil med å-jag-är-så-jävla-bakis-och-behöver-cigg-och-orkar-inte-låta-bli-att-särskriva-och-har-inget-liv-men-vill-desperat-få-en-massa-kommentarer-och-tummen-upp-statusar. YES!

Jag skulle kunna skriva en hel roman om alla meningslösa klubbar som folk går med i dessutom men jag tror jag skippar det. För den som kanske ändå läser detta och inte är med på facebook (värt en applåd) kan jag bara förklara kortkort att det på fullaste allvar finns klubbar som heter nåt i stil med "alla vi som skrattar när någon får ett kylskåp i ögat'" eller "alla vi som undrar hur det känns att förlora". Alltså ......VERKLIGEN? Va? Snälla!! 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att det finns någon där ute som faktiskt läst igenom detta och som helt eller delvis håller med mig. 

QueenMe